Jag vet inte hur jag ska skriva detta. Hur förklarar man för någon att man är desperat beroende och fullkommligt ohjälpligt kär i en vampyr, när man inte ens vet hur man ska förklara det för sig själv? Ett blodsugande monster, en mördare.

Efter skolan gick jag och Victor hem till honom. Han bor faktiskt ganska nära mig. I den sura gamla tantens hus, nära ån. Jag har aldrig tänkt på det förr men det är väldigt vackert där. Man hör ån brusa, och mitt emellan en åker och skogen ligger Victors gulbruna tegelhus.

När vi kom in i hans rum var det något som inte stämde, men jag förstod inte riktigt vad det var. I ena hörnet stod ett stort, svart piano. På ena väggen hängde en lila och en svart gitarr. Under dem stod en stor, röd soffa. På andra sidan rummet stod en stor hylla som var helt full av skivor och böcker.

-Bea, sätt dig, sa han och log. Jag gjorde som han sa och kröp upp i ena hörnet av soffan.

-Öhm, du, jag, vi borde inte vara kompisar. Det är inte säkert för dig, inte än. Fast jag klarar inte av att vara ifrån dig, jag har försökt, länge! sa han och hans blick flackade nervöst runt i rummet. Så fastnade hans blick på gitarrerna.

-Kan du spela? sa jag för att byta samtalsämne.

-Öhm, ja, jag försöker lära mig, sa han och log tacksamt. Vill du höra?

-Okej, spela vad du vill, jag tycker om att bli överraskad.

Han mumlade något, tog ner gitarren och frågade om jag tycker om Lars Winnerbäck.

-Ja, jag älskar honom, hur visste du det? Har jag sagt det?

-Hahah, nej, sa han och började spela "Hon kommer från främmande vidder". Låten är jättebra och hans röst gav mig rysningar. Jag tror aldrig jag hört någon sjunga så bra.

-Victor, hur visste du att det är min favoritlåt? Har jag sagt det med. Eller nej, det andra hade jag inte sagt.

-Hahhah, nej, men på något sätt passar du in på den låten, du är inte som någon jag träffat tidigare.

-Du är jätteduktig, sa jag och rörde vid hans kind. Och utan att veta hur det gick till var våra läppar mot varandras. Ganska snabbt ryggade han tillbaka.

-Bea, det var en av sakerna jag ville säga. För din egen säkerhet kan vi inte vara tillsammans, inte nu.

-Men..

-Bea, sen. Det andra jag ville säga är, tror du på spöken, vampyrer och liknande?

-Eh, jag vet inte. Varför är det farligt för mig om vi är tillsammans, tillhör du någon sekt eller liknande? sa jag och försökte skämta bort alltihop. Det gjorde allt bara värre.

-Bea, snälla var seriös. Om någonsing händer dig är det mitt fel. Jag har haft nästan hundra år på mig att lära mig kontrollera behovet av blod, sa han och hans guldbruna ögon mörknade och blev nästan svarta.

-Victor, vad pratar du om?

-Har inte du märkt skillnader mellan mig och alla andra?

-Jo, sa jag tyst. Det hade jag ju, han äter aldrig, är otroligt stark, och hans hud är blek och kall.

-Det får inte komma ut, folk tror  ju inte att vi finns. Och det hade blivit konstigt om de helt plötsligt fick reda på att finns.

-Så det du försöker säga är att du är en vampyr, och att du skulle kunna döda mig vilken sekund som helst? sa jag och nu var jag rädd.

-Nej, jag skulle inte kunna döda dig. Inte så lätt iallafall. Jag har ju lärt mig att hålla mig borta från människoblod, jag vill inte vara en mördare. Nu började hans ögon få tillbaka sin naturliga färg vilket gjorde mig lungare igen.

-Det andra då, varför lever jag? Hur kan någon på skolan leva? För Therese och Rebecka, de är väl också vampyrer? sa jag.

-Du lever därför att ingen i min familj vill vara monster. Så i den mån det går så dricker vi inte människoblod.

-Hahah, ni är ju som The Cullens. Bra försök Baby, sa jag och skrattade. Du glittrar i solen också, eller hur.

-Bea, skämta inte. Och glittrar, nej, men någonting i närheten. Vill du se? sa han och reste sig, och gick mot balkongen, öppnade dörren och gick ut, drogg av t-shirten och lutade ansiktet mot solen. På något sätt löstes konturerna upp. Han såg ut som rinnande, glittrande vatten. Som målad i akvarell. Så stod jag där och såg ut som ett fån med munnen öppen. Komiskt nog var det enda som dök upp i mitt huvud samma sak som Bella Swan säger.

-You are beautiful. Förresten varför gör du detta. Är dina föräldrar också som du?

-Bea, det tar jag någon annan gång. Du borde nog gå hem, jag följer dig.

Väl utanför mitt hus pratade nåhon av oss igen.

-Även om du kanske dödar mig, så tar jag den chansen, det är väl ändå mitt val, sa jag och kysste honom.

-Okej, ja, det måste vi. Jag skulle inte klara mig annars, sa han och kysste mig igen, och försvann sedan.

Jag vet inte om jag börjar bli galen. Men så är det.

 

Matilda

17 augusti 2009 11:34

Du är faktiskt jäkligt bra på att skriva.. :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är vampyr. Jag är en vampyr, en blodsugande odödlig, sjukt snygg varelse. Det är faktiskt sant, jag ser annorlunda ut, jag är snyggare, blekare och min röst har förändrats. Det gick bara inte att hålla hemligt för mina kompisar. Familjen har av n...

(Jag är jätteledsen att jag inte skriver mkt nu, men 99% av min tid går åt till skola, resten sover jag. Men jag ska försöka skriva iaf en gång i veckan, eller varannan.. SRY.. Puss<3) //h ...

Hur skriver man detta på bästa sätt? Det var i fredags han kom hit, direkt efter skolan. Mamma och Pappa verkade tycka om honom, och Gabriel fullkomligt avgudade honom. Jag har tänkt på en sak, mitt liv är nästan precis som Bella Swans. Eller kanske ...

Jag och min fot knallar på så långt det går. Victor bär mig tyvärr fortfarande en del trots mina protester, jag trodde inte att det fanns någon som var envisare än mig. Skolan var som vanligt idag, första lektionen var gympa, vilket gjorde min lärar...

Det enda vi gjorde i skolan idag är tagit skolfoton. Jag hade vitsvart randig tröja och jeans. På fotot där vi fick klä oss lite hur vi ville, spexfotot var hela klassen klädda i 80talskläder. För mig blev det rosa tights, blå body och blåa benvärmar...